Grönskande viltstängsel i höjd med Alaska

När min man Snickaren och jag berättade för släkt och vänner att vi skulle köpa en gård i södra Hälsingland där vi tänkte ägna oss åt ekologisk odling för självhushåll var det flera som försiktigt frågade om det inte vore lättare att odla lite längre söderut. Det kan man ju tycka, svarade jag kaxigt, men fördelen med Hälsingland är att det inte finns vildsvin, inte fästingar och inte mördarsniglar. Då hummade de eftertänksamt och sa inget mer för tillfället. När vi i höstas hade skrivit på alla papper i tre exemplar och köpet äntligen hade gått igenom tittade Snickaren av en händelse på en lite större karta och utropade förskräckt: Vad har vi gjort – vi kan väl inte odla uppe vid Polcirkeln heller!? Då tyckte jag att han överdrev något eftersom faktum är att vår gård ligger flera grader söder om Polcirkeln och bara en liten aning norr om t.ex. Anchorage, Alaska. Eftersom Snickaren en gång i sin ungdom tillbringade ett år i Alaska så händer det ändå att han tvivlar när jag beskriver de fantastiska skördar vi kommer att njuta av, så fort tjälen går ur marken. Man får tänka på Golfströmmen, säger jag då, och fortsätter självsäkert med att förklara hur man helt enkelt får skapa skyddade microklimat för känsliga växter, som om jag vet vad jag talar om. Och det gör jag ju nästan, för jag har en hel massa väl tummade böcker om grönsaksodling och permakultur, men å andra sidan är jordkällaren väldigt tom ännu så länge.

Målet: ett ymnighetshorn av frukt, bär, nötter och grönsaker
Målet: ett ymnighetshorn av frukt, bär, nötter och grönsaker

 

Att odla utan vildsvin och mördarsniglar är ju i alla fall en odiskutabel fördel och att vi istället har björn, varg och lodjur inpå knutarna ska väl inte behöva påverka så mycket. Däremot inser jag mer och mer att det finns rådjur och älgar som, trots pappren i tre exemplar, tycker att det här är deras mark i första hand. Och det är jag dessutom nästan böjd att hålla med om. Samtidigt behöver vi komma fram till någon slags uppdelning där klövdjuren får fortsätta äta björk- och aspsly på hygget och bädda ner sig bakom ängsladan, medan vi människor får ha alla dussintals bärbuskar och fruktträd, som jag tänker mig att vi ska plantera i en eden-liknande skogsträdgård de närmaste åren, ifred. Det kan bli svårt att få djuren att gå med på det inser jag efter att ha tittat lite närmare på de nuvarande risbuskarna till äppelträd. De har inte blivit beskurna av mänsklig hand på många år, så mycket är uppenbart, men trots att träden står bara tio meter från köksdörren har någon beskurit de flesta av de yttersta skotten med sina tänder under vintern. Och det helt utan att ta hänsyn till om snittet hamnar över en uppåt- eller nedåtriktad knopp.

 

I min permakulturlitteratur löser man lätt den här typen av intressekonflikt genom att plantera en mycket tät och bred häck, bestående av buskar som är klövdjursfavoriter på utsidan, lite taggiga och snåriga sorter i mitten, och sånt som människorna vill ha för sig själva på insidan av häcken. Det låter ju väldigt bra, men jag undrar om älgarna snällt kommer att vänta på att häcken växer till sig innan de smakar på sin del, eller om de helt enkelt kommer att äta upp hela de små busk-plantorna, både på utsidan och på insidan och med de taggiga som efterrätt, redan den första vintern. Jag misstänker att älgar är sådana där som varken förstår sig på en rättvis uppdelning eller uppskjutna belöningar.

 

Så nu funderar jag över gärdesgårdar och viltstängsel som kan inhägna valda delar av ägorna medan de välplanerade häckarna växer till sig. Det verkar väldigt roligt att sätta upp en gärdesgård, men lite tidsödande. Och det krävs stora mängder långa slanor, helst av enebuskar eller senvuxen gran har jag läst i sakkunniga beskrivningar på nätet. Det får kanske bli en liten snutt med gärdesgård att öva på och tråkigt gunnebostängsel för resten. Dessutom kan det säkert växa humle, staketdruvor, potatisbönor, rankspenat och minikiwi på stängslet så att det inte ens syns att det är tråkigt. Och om älgarna smakar lite på utsidan så är det helt okej.

 

Humle döljer förhoppningsvis effektivt ett fult staket
Humle döljer förhoppningsvis effektivt ett fult staket

/Sara K

 

P.S. En granne kom just förbi och berättade att han var nästan säker på att han sett sitt livs första vildsvin gå över vägen i skymningen.

 

Återvinningstips: Klipp med en plåtsax lamellerna från en gammal persienn i lagom långa bitar till plantetiketter. Skriv med blyerts så går de att sudda och använda igen. Hållbart och gratis!

Tagged with: